Gud vilken jobbig dag det känns det detta varit.
Mitt humör var verkligen SÄMST imorse och jag ville ungefär dö, sedan under dagen blev det bättre, trots att jag total dog när jag och Maria cyklad ut till stallet, ute på stallet var mitt humör på topp , vi hade teori med tävlingsgruppen och som vanligt är jag lustikurren i det hela.
Sedan red jag Bo, inomhus , eftersom han verkar ömma i hovarna av gruset ute (han har inte fått skorna än).
Vi travade för andra gången och han gick som en dröm, inte för att jag kan föreställa mig nått annat men...
Det är nog den enda hästen jag aldrig varit arg på efter jag ridit, aldrig besviken på honom eller något, han är min enda dröm.

Nu tillbaka till verkligheten, jag kom hem och hurmöret var fortfarande på topp, sen VIPS - POFF - PANG , så slog det om och jag mår skit - IGEN !
Jag orkar verkligen inte vara deppig , orkar inte gråta , jag tror fan inte jag orkar nått och det är ungefär som jag sitter och väntar på att jag ska få tillbaka kärleken, inte fan får man det av att sitta och deppa och tro det eller ej , min hjärna väntar FORTFARANDE på en förklaring till VARFÖR , trots att jag hört orsaken tusen gånger, det är som att min hjärna och mitt hjärta inte vill tro på det. Kanske för att det gör för ont?
Just nu kan jag inte ens tänka på att någonsin gå vidare och älska någon annan, och ännu mindre tänka sig personen älska någon annan.
Det känns så plastigt just nu, löjligt liksom, jag hade velat haft ett ordentligt avslut , sparkat i avslutet - tack hej.

Jag har filosoferat på om det gör ondare ju längre man är tillsammans med någon?
Är det nån större smärtgräns för dom som skiljer sig, eller för dom som bara varit tillsammans i kanske några månader?
Jag personligen, tror att det gör lika ont, men att man kommer ha mer minnen, men den man levt längre med.

Om ni vill veta något intressant, så har jag börjat sova i min säng igen, ballt va? Men såklart får tv:n stå på hela tiden , ingen musik på nätterna längre.

Om jag får gå tillbaka till det jag snackat om tidigare, så kan jag kanske förklara hur jag känner ännu bättre, iochförsig tror jag bara att det är mig själv jag försöker förklara allt detta för, men det verkar lättare att förstå när jag läser det.
Jag trodde aldrig jag skulle klara distans faktist, och jag trodde jag inte älskade honom lika mycket som jag gjorde, jag börjar nästan tro att jag blev beroende?
Jag såg alla gånger vi sågs som roligare än kanske om man hade träffats varje dag, visst det var mycket jag hade velat att han skulle varit med på, men samtidigt, jag såg alla tillfällen som mer speciella.
Vet ni, jag tror på ödet och det här kändes väldigt speciellt, hur vi möttes, liksom av en slump.
FAN vet ni ! Jag tror jag har kommit på varför det känns så fel att det tog slut.
Jag ser inte avståndet som en riktig jävla orsak, det var ju inget fel på vårat förhållande, förutom att vi bodde långt ifrån varann, vi bråkade aldrig, hade alltid kul och litade på varann.... det är nog det som jag har så svårt att förstå, det var inget som var fel, jag hade lättare förstått om man börjat älska någon annan , varit otrogen eller något, men av INGENTING egentligen, för iallafall jag tror ju på det bästa och vet att det skulle gått att lösa.
Fan , nu gråter jag igen, det är bara så jävla svårt att gå vidare, men jag ska lyckas.

Jag kan berätta för er att Bosse är min livsstyrka just nu, utan honom skulle jag dö, och det är på fläcken. Han har alltid ställt upp och är alltid glad, där vet jag att det är kärlek som jag inte tänker ge upp iallafall.

...jag hatar att höra när du säger att du "älskade" mig verkligen, betydde jag verkligen så lite, men samtidigt så mycket?

/grassmonkey