you are everything to me

Jag bloggar allt mer sällan här, det kan beror på att det mer känns som en "känslo" blogg och just nu är allt ganska bra, jag tänker inte alls på det lika mycket längre, nästan inte alls om jag ska vara ärlig. Jag orkar dessutom inte med kärlek längre, det innbär ändå problem, men visst det är mysigt ibland, det säger jag inget om.

Jag håller föressten på att lära mig något nytt, att ta avstånd, han skriver rätt ofta, men vi har verkligen ingenting att prata om längre, det känns bara stelt, det sista jag hörde var "Vad skulle det där leda till? Om du inte har nått att säga behöver du inte skriva hela tiden", då gav jag upp och sa att det räcker, för varför ska jag anstränga mig, när han inte göra det, jag började fråga mig saker och efter ett tag glömde jag nästan bort honom, när jag hade tänkt skriva så glömmde jag bort det och det kändes som en seger för mig, men sedan tog han upp kontakten igen och det känns lika stelt som innan...

Den andra, eller egentligen, han jag hatar - samtidigt som jag saknar, har nog tagit vatten över huvudet, jag känner verkligen inte honom längre och vet inte hur han tänker! Jag försökte vara artig och säga hej, tillbaka fick jag " Jag vill inte prata med dig, jag hör av mig när jag vill prata med dig igen -.-".
Det skrek smärta, men samtidigt - FINE, jag hoppas vi aldrig hörs igen, men det är falskt.
Jag pratade med Jenny senare och hon undrade vad jag hade gjort honom, ingenting faktiskt kom jag på, och det är egentligen jag som borde vara sur, inte tvärtom.. Jag förlorar alltid...

you were everything to me

/grassmonkey