Jag hatar när livet känns så orättvist. När allting bara går imot en och man ser hur lyckliga alla andra är.
Är det så det ska vara? Att man alltid ska gå runt och vara avundsjuk på alla andra? Och dom lyckliga, är dom lyckliga eller vet du bara det dom har och skryter om det, när dom egentligen inte vill ha det?
Jag är så off idag, bara sitter och stirrar på saker, som denna dataskärm. Jag vet egentligen inte vad jag skriver, men fingrarna knapprar på av sig själv, lite som en robot. Och det känns lite som att det är så jag är nu. Jag håller på att förvandlas till en robot. En robot som faktiskt inte tänker på sig själv, utan vill vara alla till ställs.
Och jag känner att jag inte orkar med det. Det blir för mycket.
Jag pratade tidigare om att göra upp ett schema för mitt liv, men varför? Jag vill inte att mitt liv ska styras av ett schema, det är inte så det ska se ut. Det värsta jag vet, är att framstå som lat. Jag är verkligen inte lat inom många områden, det betyder väl att jag måste få vara den inom andra - eller? Ska man hela tiden behöva ställa upp på alla men inte ta sig sin egen tid?

Det där med schema lät in så dumt ändå...

you make me so happy , soulmate <3

/grassmonkey