Idag bryter jag min dagliga vana med engelsk rubrik. Den passade bara inte. Åh, min älskade lilla katt, idag förbrukade han minst 3 av sina 9liv.
Här kommer den hela historian för dagen.
Jag och Irene satt nere i entren på stallet och väntade på att min mamma skulle komma förbi med lite kläder. Helt plötsligt kommer Maria ner springade för trappen.
Jag: Vad är det?
Maria: Mamma har kört....
Nå mer hörde jag inte utan började tänka att hon hade kört i diket, så jag sprang efter
Jag: Vad sa du?
Maria: Mamma har kört på Laban!
Jag: VA!?
Vi båda kastade oss in i bilen och körde iväg i full fart, såklart gick trafiken aplångsamt och en massa jävla pensionärer hade fått för sig att vara ute och köra precis idag. Jag satt bara och svor och grät i bilen. Maria sa att han var mos och jag frågade om hon visste att det var sant. Hon visste då inte riktigt. Vi visste inte mer än att han hade varit under motorhuven när hon startade bilen, jag grät och började be till gud att katten skulle leva. Maria nämnde något att om han fortfarande levde skulle hon bli tvungen att bryta nacken av honom. Jag grät ännu mer. Hon sa att det första jag skulle göra var att ta med mamma in i huset.
Vi kom fram, det flög lite katthår runt på gräsmattan. Jag sprang ur bilen och fram till mamma. Hon var helt i chock, stod bara vid bron och sa att hon inte menade det. Det var jävligt hemskt att se. Fick in henne i huset och hon lugnade tillslut ner sig. Vi satt där inne.
Maria var kvar ute vid bilen och jag bestämde mig för att gå ut och hjälpa henne. Jag gick fram till bilen, tittade ner i motorhuven. En massa katthår. Jag vände och gick in. Satte mig med mamma igen och väntade.
Maria kom in och hämtade en ficklampa. Hon konstaderade att det var Laban. Det såg man på katthåret.
Jag gick ut igen, såg katthåret dansa runt i vinden och jag tyckte så fruktansvärt synd om katten som troligtvis var sönderköttad.

Efter en stund kom pappa körande, Maria hade ringt efter honom då hon inte kunde hitta katten. Undrade om han hade kunnit sugits in någonstans.
Jag och mamma vågade oss ut. Dom kunde inte hitta katten, inget blod, inget alls. Bara en massa hår.
Vi insåg att om han hade kommit ut så skulle han vara svårt skadad så vi började leta. Jag trodde hela tiden jag skulle få se en blodig katt liggande och vara döende. Men vi såg han aldrig.
Efter 40min var vi på väg att ge upp. Pappa ville starta bilen men jag skrek att Här startas ingen bil förrän katten är hittad!
Plötsligt såg jag honom, han kom gående runt husknuten. Jag trodde jag drömde. Han levde.
Jag gick efter han och han ville uppenbarligen inte bli fångad, fick tag i honom och bar in honom.
Var som i en trans över att han levde, kunde bara upprepa: Han lever, han mår bra. Han är okej, han är okej...
Släppte ner honom och såg då hur hälften av svansen bara hängde. Benpipan stack ut. Man han gick helt okej, hade tappat pälsen på ena sidan. Men han levde.

Vi ringde till veterinären och fick komma in med honom på en gång. När vi stoppade in honom i buren såg vi att han tappat en tå också. Men han gick och han levde.

3h spenderade vi hos veterinären. Jag lyckades t.o.m svimma för första gången i mitt liv. Chocken släppte, jag stod och tittat på hans svans som var av när hon höll på peta och plötsligt blev allting bara svart. Det var inte för att jag tyckte det var äckligt eller något, det blev bara för mycket.

Tån som vi trodde han hade tappat var inte alls tappad, dock hade han brutit en annan på samma fot. Svansen var av så den kapade hon bort. Det var inte så äckligt, förrän hon tog fram en stor sax och skulle klippa i brosket. Då kunde jag inte titta.

Vi fick med oss hem en katt med en 5cm lång svans och ett ihoplindat benbrott. Men han lever. T.o.m. veterinären fattade inte hur han kunde överlevt.

Ikväll har han gått runt lite, inte fattat varför han har den dumma tratten på sig och vad det är för konstigt han har på benet. Han ser riktigt olycklig ut. Men han kommer bli återställd. Det är så otroligt skönt.
Jag har haft ont i huvdet hela kvällen nu, för mycket chock.

Ni tycker säkert det är jättetöntigt. "Det är bara ett djur."
Men det är det inte, han är mer än ett djur. Han är en familjemedlem, han tillhör våran familj och jag älskar honom, så är det. Jag känner mycket empati för djuren jag kommer i närheten av och det är jag stolt över.
Jag tänker fortsätta gråta när mina djur gör sig illa eller dör. Det är bara så.
Och jag vill inte tänka på hur jag skulle reagera om det händer Bosse något...

Kärlek på hela min älskade familj och katten Laban , det är en dag som man tyvärr kommer att minnas.

<3

/grassmonkey