Om det vore så lätt att bara släppa lös och verkligen chansa, lita på sig själv och verkligen tro att allt kommer funka.
Det är mycket som jag verkligen bara skulle vilja kasta ur mig, men jag vågar inte. Jag är rädd för att bli dömd, utpekad och förlorad.
Jag bryr mig egentligen inte om vad ni tycker, men det finns någon som jag verkligen bryr mig om och skulle denna person komma sig för att läsa någon gång så skulle jag helt klart känna mig knäck och förlorad.

Men ibland, bara ibland känner jag mig så förvirrad och sinneslös. Utan att veta vart jag ska ta vägen, veta vad jag ska känna och hur jag ska hantera situationen.
Ska jag bli arg? Ska jag bli ledsen? Ska jag få honom att förstå? Eller ska jag låta det vara - för det har alltid varit så?
Men det kan inte vara som det alltid ha varit, för då skulle vi inte stå där vi står nu idag, vi skulle inte vara dom vi är och inte ha det vi har.
Men jag kan inte ljuga och säga att jag inte bryr mig, för det gör jag. och det tär. Det tär på mig att inte veta vad som egentligen försegår, trots alla ord, så är det inte okej. DET ÄR INTE OKEJ!

Varför låter jag då mig behandlas på det här sättet?
Jo för han är det bästa som har hänt mig och kärlek ska göra ont.
Jag vet att det inte är någon dröm, för allt jag känner är på riktigt.
Vi letar alla efter det perfekta förhållandet, men även går det inte att blunda för att det perfekta finns inte.
Man kan inte låta sig behandlar hur som helst och man ska inte låta det gå för långt, men ibland måste man titta bort och inse att vi alla har brister.
Hur mycket vi än anstränger oss så kan vi aldrig själv vara perfekt och det kan vi inte kräva från någon annan också.


men var går gränsen?