Igår var det val.
Jag gick och röstade, trots att jag egentligen inte orkade. Men det gjorde jag.

Dock känns det meningslöst nu.
Det HÄR och det HÄR inlägget säger ganska bra vad vi nu står inför.

Och personligen tycker jag att det här är tragiskt.
Sen får ni andra tycka vad ni vill.

Jag såg första delen av Idol igår när jag inte kunde somna.
Och jag inser att Idol domare, det är något som skulle passa mig.

Jag skulle få vara så elak och rå som jag vill. Säga precis det jag tycker och tänker, samtidigt som jag gör bra TV.
Självklart skulle dom bra få beröm också, men mest vill jag kritisera. Det är kul.

Folk jag tycker borde börja uppdatera sina bloggar:

Emma - lag3rqvist.blogg.se

Linda - lindurwallin.blogg.se

Rebecka - rebeckaborg.webblog.se

Maria - soyouthinkyoucanride.blogg.se

Hatar att jag är så jävla aktiv på natten, det är nu jag vill ut och springa, städa rummet eller göra en massa kreativa saker. Då jag borde sova, vilket jag också älskar att göra, men det är svårt när man känner att man vill göra så mycket annat.

Finns det inget jobb till mig där ute då man får vara kreativ på natten?

Jag fattar inte hur blogg.se kan på första sidan göra reklam för typ "kinza" och dom andra stora bloggarna.
Har dom inte nog många läsare? Syns dom inte tillräcklingt mycket på topplistan?

Nej usch, fy och blää!

Varför blir det alltid jättehögt ljud när det blir reklam på TV?
Får dom betala extra för det?

Ja jag kom bara på en sak si så där nu halv två på natten..

På tal om studenten, så blir jag så jävla SUR på alla dom som ska ta sig in på 200-dagars o.s.v för att dom har fyllt 18, gått om en klass eller bytt linje.
VÄNTA PÅ ERAN TUR FÖR I HELVETE!!!!!!

Därimot tycker jag väldigt synd om dom som inte kommer in för att dom fyller år i december o.s.v, trots att dom går i TREAN!

Tycker t.o.m att det är mer rätt för dom som fått hoppat över en klass för att dom är SMARTA får komma in på studentfesterna än dom som SJÄLVA valt att byta linje, eller SJÄLVA sett till att dom fått gå om - för trots allt, så är det upp till var och en vart man hamnar i livet!

Så det så!

Just nu har jag bara lust att skriva världens jävla inlägg om svekfull, hat och all jävla avundsjuka.

Men det tänker jag inte, jag tänker åka tillbaka till stallet istället!

Igår pratade jag med min kompis, hans mamma har under längre tid haft cancer som spridit sig runt i kroppen.
I måndags fick jag ett sms där det stod att han mamma troligtvis inte skulle vakna upp, och senare under kvällen fick jag ett där det stod att allt var över.

Kan ni tänker er den känslan, att sitta på sjukhuset och sakta se hur din mamma eller pappa för den delan, långsamt försvinner framför ögonen på er.
Att aldrig mer få se dom vid livet, dom som tog er till livet och har älskat er under hela deras liv.
Hur mycket man ska ångra sig för dom tankarna man tänkt och orden man sagt till sina föräldrar.
Alla onödiga små bråk som uppstår, bara för att man själv är för envis att medge att man faktiskt har fel.

I den andra delen av den är situationen finns hans mormor. Hon är fortfarande vid liv.
Tänk er att förlora erat barn, som ni älskat genom hela denns liv, som du tog till världen.

Jag vet inte vad som är värst, jag har inga egna barn, men är det värre att ens föräldrar försvinner - allt för tidigt, eller att förlora sitt barn - allt för tidigt?

Det är en helt del känslor insatta, jag har inga av mina mor eller far - föräldrar kvar, och från ena synvinkeln så kan man säga att det inte är sammasak som att förlora en föräldrer eller barn.
Men det tror jag. Jag tror sorg bara är av ett slag, sedan spelar det ingen roll hur närastående man är, man låter dom som är närmast visa känslorna mest, medans man pressar tillbaka sina egna lite, för att inte vara ivägen, medans man samtidigt kan känna hur det gnager inom en.

Poängen som jag egentligen vill komma till är att även om man lovar sig att aldrig mer bråka med sin föräldrar så är det omöjligt att undankomma. Det hör till det naturliga. Sen finns det bråk som leder till något större..
Men det är en helt annan historia.