NU! Alla läsare/kompisar/fiender/kameler och självhatare så tänkte jag hitta på något fasanfullt roligt!

Jag har kommit på en "lek" som jag tänkte se om den gick att genomföra.
Den går ut på att ni, i en kommentar, skriver ett uppdrag ni vill se mig göra, ex: "Jag vill att du äter frukt i en vecka." eller "Jag vill att du ser 2filmer per dag." o.s.v.

Uppdraget kan handla om vad som helst, så länge det inte
- Skadar/sårar mig eller några av mina anhöriga/närstående.
- Ska utföras i en annan stad.
- Kan påverka mina tider jag går i skolan/jobbar.

Uppdraget kan egentligen handla om vad som helst och det ska helst utföras i en vecka. Jag kommer försöka blogga dagligen om min handling, ev. bilder för att bevisa det.
Jag väljer ett uppdrag per vecka.

För att skriva ett uppdrag, klickar ni på "Kommentera" under detta inlägg och skriver ett uppdrag, samt erat namn.

Lycka till! :D

/grassmonkey

Känner ni det?
Julen närmar sig, utan för fönstret dansar snöflingorna sin egna dans som bara dom förstår.
Dom flyger med vinden och landar sedan lätt på backen, inte smälter dom heller, dom lever kvar och tillsammans förvandlar dom sig till ett vitt täcke som lägger landskapet i ett lugn som vi alla kan känna.
Men än så har man inte gett sig in i julhandeln.
Det är mindre än en månad till jul och på söndag är det första advent. Vi adventspyntade igår, för Mammut åker bort i helgen, men ändå så känner jag inte stämningen och ingen stress heller.
Jag borde springa runt och köp julklappar, men jag vägrar.
Istället sitter jag demostrativt och tjurar, för jag har egentligen inga pengar att handla för och jag tänker hålla en mycket låg budget iår. Det är inte många som kommer få presenter för den delen, det är inte dom som är det viktigaste.

Jag gillar att få presenter, julklapar och allt vad det heter, men ger jag bort dom, så ska dom vara speciella och minnervärda. Jag köper hellre en billig bok och hittar på något roligt med den, än slänger bort pengar på en svindyr klocka, som om några år inte kommer kommas ihåg.

Jag vill bara sätta mig vid ett fönster och titta ut, ut på när snöflingorna dansar och förvandlar våran natur till ett vinterlandskap.

/grassmonkey

Jag vet hur dimma ser ut, det vet vi nog alla.
Den är gråsuddig och man inte inte se klart igenom den.
Men vi vet nog alla hur en grå, dimmig och genomskinlig människa ser ut.
Den där personen som man aldrig lagt märke till.
Hon som du har gått i samma klass tillsammans med i 9år med du vet fortfarande inte vem hon är.
Hon är den personen som sitter tyst för sig själv i alla miljöer, veckans alla dagar och dygnets alla timmar.
Hon som gör allt för att inte dra åt sig någon uppmärksamhet.
Är det kanske inte det hon - den genomskinliga människan, som är den vackraste av oss alla?

/grassmonkey

"Om han bara kunde förstå, att allt det han gör påverkar mig.
För det är honom jag vill vara med, innerst inne och hur mycket jag än skriker ut det, så vet jag inte om han egentligen tar det på allvar. Ser han mig egentligen?
Den som vill vara allt som jag egentligen inte är - eller är det jag?
För vi så perfekta för varandra, men vad hände med det?
Jo, en tredje person klev in.
Hon förstörde, utan att vara medveten om det. Lika omedveten som han är när han sårar.
Genom att prioritera olika saker varje gång, så man inte längre alls vet vad som är rätt längre.
För vad är det i mina ord han inte fattar och varför beter han sig så olika från dag till dag - bestäm dig för fan!
Jag vill inte vara där där som gnäller, drar mig undan och visar mig martyr, men ska jag iställetsvassa runt och låssas som allt är jättebra? Då ljuger jag för mig själv.

Vill du att våra drömmar ska stanna som fantasier, eller vill du att vi ska leva ut dom.
För jag kan tänka mig det, för du är så jävla rätt.
Eller vill du att allt ska dö ut, låta lyckan rinna ut i tomma intet - det är dit den är på väg nu.

Jag kan inte alltid vara där för dig, inte som du behandlar mig nu.
Det vet exakt hur det ligger till, men ändå fortsätter du såra - whats the point?
Kan du inte bara skrika åt mig, eller slå mig så jag kan känna din närvaro.

För ordet förlåt har aldrig haft sådan liten betydelse som det har nu."

/grassmonkey

GRATTIS SANDRA!

Så sjukt glad att fått träffa dig din underbara människa!
Du är alltid glad och har en sån sjukt härlig personlighet som jag inte tror jag har mött någon annans stans.
Det går alltid att vända sig till dig när man har problem, du lyssnar alltid och har en otrolig övertalningsförmåga att det inte är så hemskt som man tror. Du kan alltid göra en glad och har en sådan energi.
Jag älskar alla dina impulsa idéer du har för dig och jag älskar att du är du <3

GRATTIS GRATTISGRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS GRATTIS

Jag vet inte vad jag ska tro längre, för allt är upp och ner. Jag håller på att bli förskyld, vilket inte är bra, sen så är jag allmänt trött och jag är glad, men ändå ledsen, för att jag svek mig själv så mycket när jag mådde som sämst och tappade oerhört.
Men nu har jag tagit mig samman, iallafall har jag börjat jobba mig uppåt och jag hoppas att det blir som jag tänkt.

Jag vill ju egentligen inte skriva så mycket om kärlek i den här bloggen, men jag kom och tänka på en diskussion jag och min syster hade förra veckan om förhållanden.
Jag - personligen, föredrar långdistans och ja, ni får tycka att jag är dumihuvudet, men jag orkar inte med allt det som är i vardagen, jag har så mycket att göra varje dag och att då klämma in ytterligare en person i det, skulle bara göra allt sämre. Min häst kommer i första han för mig och det kommer han alltid göra.
Hon tyckte dock det var helt vansinne och förstod inte hur jag kunde tänka så, när det är oerhört tärande på folk med distans. Men samtidigt, klarar man distans, då klarar man väl det mesta? Man är inte "upp i varann" hela tiden och man får längta efter varandra, sen att det är mycket man kanske hade velat att den andra också skulle varit med om är en annan sak.
Men om vi säger att du har träffat "Mr. Right" och ni bor 70mil ifrån varann, skulle du låta det hindra dig då?
Ni kanske inte kan leva ihop nu, men om det verkligen är RÄTT, hur hanterar du det då? Ska du bara låta honom passera?
Vi fortsatte våran diskussion om man kan vara tillsammans med någon, trots att du inte skulle vilja spendera ditt liv med honom.
Jag ansåg att man kanske inte alltid spang och letade efter den det första man gjorde, typ att när man är 15år känner att "Åh, han kan jag se mig själv leva tillsammans med om 15år".
Det är ju inte så man tänker, om man tycker om någon vill man ju ge den en chans och se vart det leder, sen kan man alltid gå skiljda vägar, men du gav iallafall det en chans.

Nej usch vad långt det blev, alldeles för långt och jag hoppas jag fick till ett slut på allt och inte en evigthetsmaskins fråga som vi pratade om tidigare idag.

/grassmonkey

Idag är en sån där tör dag igen, det känns riktigt skit och om det inte vore för att jag kunde hålla Oasis biljetterna i min hand, så skulle jag totalt säcka ihop, för den här dagen har kännts riktigt skit.
För än en gång dessa jävla svek, gång på gång på gång och jag undrar hur mycket till jag orkar, hur mycket jag ska tillåta mig att själv orka.
Men samtidigt, sätter jag mig in i samma situation, hade jag kanske gjort samma sak? Kanske jag kommer göra samma sak?
För jag har tröttnat på att bry mig. Bry mig om personer som ändå inte bryr sig tillbaka.
Personer som vet hur det ligger till och vet hur allt är, precis hur allt är.
Och jag är less på alla falska spel, när det ena dagen verkar underbar och andra dagen är det till att gå bakom ryggen med en massa svek.
Jag har tröttnat på det. Klarar jag mig igenom den här natten, så kommer jag klara resten också.
Men vad gör jag annars?

/grassmonkey

Idag skrattar jag högt åt allt inom bloggensvärld.
Hur kan vi sprida ut så mycket hat genom bara att blogga? Istället för att skrika ut våra känslor kastar vi ut dom på bloggen i stället helvilt. Vi kan sedan se tillbaka och skratta åt det vi åstakommit.
Och vet ni vad?
Jag gillar det, jag är en sådan som älskar att sprida ut mitt hatbudskap och älskar att läsa om det. Speciellt när jag vet vad det handlar om. Falska äckliga patetiska personen som vi hatar tillsammans och bara få spotta på dom lite, utan att dom själva vet om det.
För det man inte vet, mår man inte dåligt av... eller hur?

Åh, jag går just nu som i en bergodalbana. Jag är glad och lycklig, men ändå lite depp.
Det är så mycket som händer och jag försöker hitta mitt inre som får mig att säga att det kommer bli så jävla bra. För det kommer det.

Biljetterna till Oasis är bokade nu, det blev sittplats, för ståplats var slut, men vad spelar det för roll, för vi ska ändå dit. Vi ska uppleva allt, vi kan skrika bäst vi vill, se allt och skratta oss lyckliga, för det är så mycket vi ska åstakomma. Allt, allt allt. Åh lycka!

Sedan jag som även skulle på The Killers i tyskland blev det en flopp för, 1000kr för en biljett.......... Jag bara: eh nej.....
Nog för att jag älskar dom så inerligt, men tänk så mycket annat man kan göra för dom pengarna!
Jag och Britz sticker nog bara till sthlm över en helg då istället, bara för att ännu mer leva livet.

Jag har egentligen ännu mer att skriva, men jag skonar er nu.
Det blir för långt.
Och jag är nöjd med mitt dåliga besökarantal, för jag gör detta för min skull.

JAG ÄLSKAR OSS<3

/grassmonkey

Nej min rubrik passar äckligt bra idag, eller inatt ska jag säga.
Jag och Sajan skulle beställa biljetter idag, fanns det några ståplatser? Nej!
Men vi skall icke gråta för det.... Eller egentligen så blev jag fett depp över det, men Sajan har peppat upp mig rejält nu, det är ju trots att musiken... Och ja, själva grejen med sthlm, alla löften vi nu ska hålla. Bara det ger en energikick.
Åh älskade Saja, det ska bli så FUCKING JÄKLA UNDERBART!!!!!!!!!!!!!!!!!!

Nej, godnatt!
Jag lovar att bli seriös sen!


/grassmonkey

Hur fan kan folk vara så okänsliga och bara gå förbi?
Inte se hur sårad hon egentligen är? Hon vill sitt eget bästa, men för vem?
När hon inte ens kan se sig själv som hon är utan ser något grått och osynligt. Vem ska hon då göra det för?
Jag vill och jag tänker hjälpa. För jag tror inte på att "starkast överlever". Jag tror att ödmjukhet är det man klarar sig bäst på i längden.
Varför ska vi vara rädda för att be om uppmärksamhet? Det är något vi alla behöver?
Vem vill egentligen bli utsuddad och utpekad för att vilja dra åt sig uppmärksamheten?
Alla behöver vi få göra oss hörda, på vilket sätt vi än väljer, så ska ingen kunna komma och säga att det är fel! För vem bestämmer egentligen sådant? Vem kan möjligen säga att genom hela mitt liv så har jag levt det felfritt.
Inte ens chans i världen.

Så min vän, du är värd all den uppmärksamheten du behöver, du är värd allt du vill ha i världen.
För utan dig skulle jag inte stå här idag. Utan dig skulle mitt liv inte se ut som det gör.
Du gör min värld till något extra, vare sig du vill tro det eller inte.
Stå på dig - jag lämnar dig inte.

/grassmonkey

Nu sitter jag här ikväll, med pepparkakor och mjöl  (Ja riktigt jäkla onyttigt, men det är det värt!) och ett dumt leende på läpparna.
Jag känner att jag har fått kontroll över mitt liv igen, efter min svacka jag hade förra veckan. Jag kände mig riktigt låg med presentationsångest och jag mådde bara sämre och sämre. Gav upp och sket i allt.
Men nu ska det bli annorlunda. För jag har haft min svacka nu, när man bara är skoltrött och och allmänt sur och less på livet. Då det känns som att alla stå och stirrar en i ansiktet och säger: VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR!?
Just då hade jag inget svar på den frågan, men idag kan jag rent ut sagt säga att jag gjorde det för min egen skull.
Ibland får man ha dåliga perioder då allt känns skit och man ska inte behöva skämmas över det.

Men att krackelera totalt, känna att du inte duger någonting till och veta att du halkar efter i skolan - när du väl verkligen ligger på botten av allt. Det är då man bara kan se på allt och känna "Det kan inte bli värre än så här, jag kan bara jobba mig uppåt". Ibland behövs det bara en person som säger det till en, som en väckarklocka att bara få en att försöka komma till där man en gång var. För ibland ta energin slut och hur länge kan man då gå på reservtanken?

/grassmonkey

Hold my hand harder
Ease my mind
Roll down the smoke screen
And open the sky

Let me fly Man
I need a release from
This troublesome mind
Fix my feet when they’re stumbling
And well you know it hurts sometimes
You know it's gonna bleed sometimes

Hur i helvete kan du behandla mig såhär? Du vet allt nu. Men ändå, som ett jävla visset löv blåser du bort mig.
Fy fan alltså. Jag är så less på att jag alltid ska se till att sätta mig i situationer där jag blir sårad.
Jag behöver inte det. Och jag behöver inte dig. Inte om du ska behandla mig såhär.

Hur vill du ha din respons?
Jag kan inte vara arg på dig, för det är ditt liv.
Jag kan inte kräva att du ska se det som jag ser det. men jag önskar du gjorde det.
Jag önskar att allt var som det skulle kunna vara, men det kan det aldrig bli.

Jag vet vad som händer just nu. Och jag hatar det. Jag hatar det, jag hatar dig - eller gör jag det?
Fan, fan, fan.

Idag önskar jag att jag var som alla andra.
Det kommer jag inte göra imorgon.

---

Tack underbara lilla Sandra för att du finns<3

/grassmonkey

Hur fan kan du behandla mig såhär.
Efter allt du vet. En person jag trodde jag kunde lite på.
Men ack nej, spotta mig i ansiktet istället, gör det bara.
Jag vet att jag kan ta ut saker i förskott, men varför gör du då detta?
Att lita på dig vore som att sticka knivet i mitt hjärta flera gånger.

fan..

---

Och min bror, fy fan.
Jag hatar vad alkohol kan göra med folk.

Nyss kom han upp och bad att få låna datorn.
Jag sa: 5min. (Det är ändå min dator och pappas finns där nere där ingen satt)
Då svär han och slår mig, vilket jag såklart slår tillbaka, han blir ännu argare och går runt och skriker men går ner.
Kommer upp igen och svärt över att jag datorn där nere inte alls var igång.
Springer runt och svärt, säger att jag är dum i huvudet, ska ha stryk o.s.v
Jag själv försöker bara lugna ner honom, men kan fan snart inte hålla imot. Varför är han så cepe.

Nu, 5min senare kommer han upp, skamsen som en hund med svansen mellan benen och ber om ursäkt.
Kramas och visar sympati.
Vad ska jag göra. Stackarn, livet är inte alltid lätt.
Men det släppte upp mycket, nu har jag en orsak att se mig omkring med ett tungt huvud.

Får man behandla människor hur som helst?

/grassmonkey

Känner ni hur den plötsligt kommer krypande , smyger sig på dig och lägger sig som ett tunnt täcke på din själ.
Den trycker dig neråt och du upptar din ångest, för allt du gjort, och du får tankar som du för längesen har tryckt undan.
Ändå finns som där, dom kommer för att du väl släpper förbi dom och du ser dom som en nödlösning för att ens ha något att tänka på.
Man kan väl inte sitta med ett tomt huvud?

Jag har ångest över att jag alltid ska släppa in folk i mitt hjärta allt för snabbt, trots att jag vet att det är fel. Jag vill tro att alla människor är goda och vill mig väl, när dom i själva verket bara leker runt, kollar läget liksom.

Jag undrar när man ska sluta få skit för att man öppnar upp sitt hjärta. När man känner att jag äntligen kan lite på någon som inte är där för att röra om och sedan lämna mig som en trasig docka.
För ja, i min drömvärld, där lever jag mitt perfekta liv och mitt liv. Där vill jag gärna stanna, inte bli utdragen av någon gång på gång. Jag vill inte bli någon som stänger ute mina känslor, rädd för att bli sårad, men jag vill inte framstå som den humoristiska som inte kan ta saker på allvar.
Jag vill inte vara allt, men jag vill vara någon.

Kan du tänka dig att kliva ut ur din egen kropp och ställa dig och se på när ditt liv flyter förbi.
Se dig själv begå alla misstag men samtidigt leva med glädjen du stöter på.
Kunna leva med nuet och inte se tillbaka på det du gjort som något hemskt.
Utan vara den du är och ta alla för dom de är.

Det är den person jag vill vara.

Jag hatar söndagar...

/grassmonkey

Tänkt om jag dog i förrgår kväll, utan att jag det riktigt märkte...

Vad är det egentligen med att vara en förebild?
Jag kan inte se mig som en sådan, för jag skriver bara det jag tycker och tänker, när jag väl börjar få igång läsare, då drar jag mig undan, för jag känner att jag står i rampljuset och inte kan prestera. Jag vill inte skriva en massa onödig smörja som ni ändå inte tycker är intressant att läsa.

Jag VILL att det ni läser ska vara skrivet och jag verkligen menar det, det är därför jag inte skriver dagligen, för jag kanske inte har något att skriva om just nu, jag skriver det jag känner för stunden och är allt frid och fröjd tänker jag inte tvinga fram något halvdant som jag ändå inte tycker om själv.
Jag vill kunna titta tillbaka i min blogg och känna att dom inläggen är jag riktigt stolta över. För det är precis så jag känner och det är precis den jag är.

För det är såhär, det här är min blogg, bara min.

/grassmonkey

Hjälp vilka reaktioner man har fått på tidigare inlägg, jag blev nästan lite chockad när läsar antalet steg i ett 30tal!
Kul tycker jag då det är och att folk gillar det jag skriver, vilket jag egentligen inte kan förstå, jag skriver bara för min egen skull att kunna få ur mig allt som ligger och gruvar där inne, sen bryr jag mig inte så mycket om vem som läser det, jag vill inte göra någon revulation eller göra folk upprörda, mer att kanske få dom som läser att ta sig ur situationer på ett lättare sätt, men att se mig själv som förebild, det skulle jag aldrig kunna göra.

För mig är det viktigaste är att jag mår bra psykiskt, för utan att min hjärna skulle hänga med så blir det svårt att kunna prestera och må som jag gör och när min hjärna väl säger ifrån, vad kan jag då mer göra.
Jag kände tidigare i min vecka att jag totalt höll på krackelera - varför? Jo för att jag vill vara alla ställs, jag vill finnas för alla som behöver mig och det tar på krafterna.
För mig är mina kompisar absolut det viktigaste, för det är dom jag vill behålla genom mitt liv, det är dom som får mig att skratta, gråta och helt enkelt må bra och jag vill att dom ska må bra - men hur hjälper du en person om du själv inte mår bra?
Det går inte, du måste ha kontroll på dig själv och våga visa vem du är, annars dras man lätt ner med dom problemen man får höra, trots att det inte ens är en egna..

/grassmonkey

Panikångest





snälla hjälp mig...


/grassmonkey

Förlåt mig igen, jag svek både mig själv och alla andra över att inte gå till skolan idag, men efter att ha varit upp till 2-3 varje natt så sa min kropp ifrån. Jag kan inte behandla den hur som helst och jag måste skräpa mig.
Just nu är det bara jobbigt, för jag är inte klar med någonting. Samhällen är fortfarande inte klar, för mitt huvud klarade det inte igår, kalendern har jag helt tappat idéer till och jag måste fixa den imorgon, jag har inte läst historian eller samhällen och jag känner en press från mig själv nu som jag måste ta tag i. För detta funkar inte.

Jag måste börja bry mig mer om mig själv. Inte rent ordagrant, men jag måste se till att ge mig sömn, ta mig tid till ro och inte springa runt och tillfredställa (ja det heter så) alla människor runt omkring mig. Det måste vi alla göra. För en person utan sömn och lite mat, mörknar. Dom blir gråa och dassiga vilket relaterar att man slutar umgås med dom, för även om man inte alla ska komma och se ut som en top modell, så vill man att alla människor ska bry sig lite om sitt utseende och sin kropp.
Det betyder inte att man ska ösa på smink och klä sig i dom dyraste kläderna, utan kunna komma och man faktiskt kan se att det gnistrar lite i den andra personen ögon - det är det som räknas.

Människor som "dödar" sig själva är inte medveten om det, men när man börjar klaga så över att "Gud så ful jag är" så nöter du in det i både dig själv och andra människors åsikter. Du kan påverka om det första du säger på morgonen är: "Jag är så jävla ful idag." Alla andra kommer också se dig som ful/tjock/äcklig eftersom DU säger det, och DU påverkar dom att tro det. Man orkar inte visa andra människor en sympatirspekt om hur vacker dom är, kan man inte inse det själv är det ändå helt meningslöst.

Därför anser jag inte att det är fel för mig att ställa mig framför spegeln en dag och säga: Gud vad söt jag är!
Även om det bara är för en dag, en timma eller en minut, så kommer du utspela mer respekt och glädje än alla andra på jorden skulle skriva in det i pannan på dig. - då skulle det bara stiga dig åt huvudet...


/grassmonkey

Jag känner mig lugn och nej, jag är inte klar med mitt skolarbete eller något, men för första gången känner jag att jag vet vart jag har mig själv.
Jag känner mig trygg i mitt eget skinn och jag önskar inte att jag vore någon annan.
Jag är precis den jag vill vara, just här och nu.

Att ändra sig för någon annan, det kommer aldrig hålla. Man klarar det alltid en stund, men när poletten trillat ner, inser du att allt du gjort var förgäves.
Om du inte gör det för din egen skull, varför ska du då göra det för någon annans?
För den som inte tar dig precis som du är nu, kommer aldrig ta dig.
Att ställa sig och försvara sig själv är enkelt, men att försvara någon annan - det är ännu lättare.
Istället för att inse att man själv är bra som man är, så försvarar man den andra personen, den som kanske svek dig, eller lämnade dig när du som mest behövde dem, det är den du försvarar när du klagar på dig själv.
Men har du någon gång tänkt på då, att medans du hittar alla fel på dig själv, du gräver in i din själv för att hitta dina svagaste av alla svagheter
- så flyger livet förbi utanför och du är inte ombord.

---

is that alright?
give my gun away when
it's loaded is that alright?
if you dont shoot it, how am I supposed to hold it
is that alright?
if I give my gun away when it's loaded

 /grassmonkey

You're so hot, still you're not.
You're so fine, baby be mine.
Fucking you is my only goal.
Come sit behinde my gloryhole.

By: E

:)

/grassmonkey

Jag hört det i flera år, eller nej nu ljög jag, jag har hört det i hela mitt liv.
Det har kretsat runt mig och det har blivit en vana att höra det, så jag har lärt mig att förtränga det, lärt mig att uppskatta mig själv som jag är. För det är det jag använder mitt självförtroende till, det är därför jag kan framstå som kaxig och arrogant, men jag har lärt mig hur jag ska försvara mig själv och alltid stå upp för mina åsikter.
När nu plötsligt, alla andra runt omkring mig börjar gå runt och klaga på detta så tröttnar jag. Ni vet inte ens känslan av att ha det problemet, eller att någonsin blivit kallad det - ni vet inte hur det känns att vara/bli kallad TJOCK!
Jag har levt med det hela mitt liv, det är något som alltid funnits och ettrat sig in i min hjärna, men jag har min mamma att tacka för att jag är den personen jag är. Jag är stolt över den jag är och duger det inte så kan det inte hjälpas, jag tänker inte förändra mig för vad andra människor tycker, därimot kan jag förändra mig för min egen skull och det är det jag gör nu.
Jag anser mig själv inte som en typisk tjock människa som sitter hemma och tycker synd om sig själv, nej.
- Jag äter mindre än många andra människor.
- Jag har nu slutat äta godis.
- Jag går dagligen promenader.
- Jag rider 4-5gg i veckan.
- Jag försöker hinna gymma 1gg i veckan.

Jag är inte den typiska tjockisen som ni ser på tv och det är för att jag har min personlighet som skilldring. Jag är humanisk och envis och jag tänker aldrig sluta stå för att jag är den jag är.
För jag är bra som jag är, det vet jag och även om självförtroendet inte alltid är på topp, så är det något jag jobbar på.

Det är bara du själv som står i vägen för det målet du vill uppnå!

Och nu tänker jag sluta visa min sympati för folk som uttrycker sig att vara tjocka, för ni vet egentligen inte alls vad ni pratar om.

soulmate - why did i lie tonight, of course it's you.

/grassmonkey

Mitt liv betyder för mycket för mig. För mycket för att jag ska kunna bry mig om det. För i mitt liv, så är min värld och i min värld, det är där jag bor. Jag bor där jämt. Det är min drömvärld. Där inget någonsin kan hota mig eller göra mig illa, det är min egna lilla bubbla där allting flyter på.
Men ibland kommer det sig att min bubblar blir petad på, av just fel person och då spricker den.
Jag kan då falla djupt. Till en annan värld som jag inte vill ska existera. Det är mitt riktiga liv, det som jag har förträngt, där inget är bra och jag börjar se saker som jag skulle sett för flera år sen. Plötsligt blir jag sårbar och utsatt, då tar jag till mina dolda känslor, dom spelade känslorna som får mig att verka försvarslös. Jag spelar ut min martyrhet och på den kommer jag långt.
Och jag lovar, när jag inte längre kan leva på min martyrhet, då kommer jag antingen vara död - eller så har jag förstått mitt liv.

---

Musiken, åh min älskade musik.
Har ni tänkt på hur personlig eran musiksmak är?
När någon klankar på den så är det som ett slag, för det är ens egna grej. Det är den man älskar, drömmer sig bort med och mår bra med.
Vem skulle vilja leva utan musik? När man väl upplevt det så blir det ens personlighet.
Jag kan känna hur jag försvinner in i min musik, som en trans kan den ta mig till en plats där jag är lycklig.
Kränkt, är det rätta ordet jag har när någon angriper min musik, för det är den som tar mig igenom dagarna. Dagar då inget annat verkar hjälpa. Den speglar mig själv och den jag är. Även om jag bara kanske är den personen för tillfället, men jag är hellre lycklig än olycklig.
Snälla - döda inte våra personligheter.

/grassmonkey

I know you like it!

www.sourmath.com


:)


/grassmonkey

Idag ska jag få göra något jag inte gör så ofta. Jag ska gå på stan och köpa saker, kanske inte blir en massa, men lite iaf :)

nej nu vill jag åka!

/grassmonkey

Trevlig halloween alla människor.

Är det inte så jag borde börja? Och kanske sluta också?
Jag är stolt, medans alla andra är ute och superhuvuna av sig så sitter jag här och har haft en superskön lördag.
Jag har sovit, varit på stallet, ätit en jättegod middag och gått en riktigt lång promenad, tränat, duschat och bara mått gott.
Godis har jag inte heller ätit, nej det är slut på sånt, läsk och godis måste få ett slut, men det är svårt med en mamma som bjuder och bjuder, nu har jag dock gått över till frukt, mycket gott det också.

Idag när jag var ute och gick kom det ett par spöken mot mig, eller det kanske var demoner. Små demoner iallafall. Dom var helt svartklädda och vita i ansiktet.
- Hej sa dom.
- Har ni fått något godis? frågade jag.
- Ja! sa dom.
- Vad bra! sa jag.
Att barnen orkar gå runt och hur smart är det egentligen, alldeles svartklädda strök dom runt på vägen, ingen reflex ingenting, yay! Låt oss lära våra barn att gå runt mitt på vägen, svartklädda och tigga godis av främmande människor. Vilket underbar tradition alltså!....

my sunshine, my soulmate
/grassmonkey

När jag dör, så vill jag att The Killers ska dåna under min begravning. Gärna med Mr. Brightside som introlåt och When you where young som den sista.


soulmate - you are the greatest!

/grassmonkey









Jag ljög, jag vill egentligen ha Eva Cassidy - Fields of gold.