Jag är så jävla less på behöva slitas mellan mina vänner.
Att alla personer är olika är något som vi alla vet, men jag vill inte känna att jag ska behöva välja, behöva må dåligt för att jag umgås med en person mer eller mindre.
Jag älskar alla mina vänner, och då ljuger jag inte. Jag skulle kunna skriva fina ord er alla.

Ibland mår jag dåligt över att jag inte "hinner med alla", det låter så jävla kallt när jag säger det, men det finns så många som betyder så mycket för mig, som jag önskar jag bara kunde få vara med oftare.
Jag känner mig som en utnyttjare ibland när jag vet hur ni ställer upp för mig i alla lägen, och jag inte kan visa min uppskattning bättre än jag gör.

Jag vill inte känna att jag lever ett dubbelliv mellan mina vänner, men jag har blivit mer galen än jag var förra året, jag har blivit tightare med vissa kompisar än andra, men jag kan inte göra något åt det.

Jag har kompisar som jag känner mig trygg med, där jag kan vara min mer vuxna och mogna sida, medans jag har mina kompisar som jag tar igen allt jag missade med förra året, där vi lever allt som man bara trodde man kunde se på filmer.

Jag vet inte ens vad meningen med det här inlägget är. Mer att jag kanske är verkligen inte menar något illa när ni ser mitt beteende som fel. Jag borde tänka efter före, men glömmer det.

Jag älskar er mina fina vänner det vet ni
♥







Flyleaf - There for you

Jävla ångest, komma sig smygande på sådär.
Fy fan.
Vet inte ens vad den kommer ifrån, eller vad den handlar om. Men jag hatar den. Hatar den!

Och inget jobb blev det heller.

Det går inte bra för mig med något känns det som.
Har ingen lust, eller inspiration.
Jag vet att det inte är mycket tid av skolan kvar, men att ta tag i det som är kvar, det är det som tar emot.
MEN JAG MÅSTE SKÄRPA MIG FÖR I HELVETE, blir ju bara less på mig själv.

När det här är över kommer jag vara så jävla stolt.

Jag hatar dig, du äcklar mig.
Det finns fan ingen värre!
Hur fan kunde jag ge dig ett år?
HUR FAN KUNDE JAG!

Aldrig kunde jag veta att någon som har betytt så mycket, kan betyda så jävla lite.
Du betyder ingenting för mig längre, INGENTING!

Helvetes jävla cepe.
Åt helvete med allt, hela livet.


Jävla fegis, fy fan för dig.

Idag sitter jag här som vanligt.. men min onda rygg.
Vet fan inte vad det är för fel på den längre..
Har varit hos en naprapat, men det har inte blivit bättre och om det beror på att jag har hoppat hästar, eller vad fan det är skiter jag i.
Jag är dock nog dum och tror att det ska gå över, men när jag har nervkläm så det ibland går ner till knäna och ibland känner jag det t.o.m med ner i fötterna, undrar jag om jag är uthållig eller bara dum i huvdet...

På tal om allt och ingenting nu när jag ändå sitter här.
Jag vet nu att jag kommer bli kvar i Dö-vik efter studenten (det är ett silent "D" om ni vill).
Jag har sagt att jag absolut inte vill jobba på Järven, men jag inser att jag tänker inte slösa bort pengar och lån på att plugga något som jag inte vet om jag vill.
Därför blir det sabbatsår här på hemmaplanen.

Så nu har vi rett ut det för ni som är nyfikna...
Snart blir det en "Dagens låt"

Nikola Sarcevic - New Fool

I'm still waiting for the phone to ring
I've been so lost since you've been gone
And it seems like i'm waiting for nothing
I've been so lost since you've been gone

---

Jag hade aldrig tänkt låta detta gå ut på min blogg.
Men jag spricker snart.
Jag vet inte vart jag ska vända mig och folk är hela tiden "kom över det".
Men det är inte så satans jävla lätt.
Jag saknar honom varenda jävla dag, förstår ni det?
Hur kan en person bli så kall? Det är som en vägg som jag inte kan riva.

Jag vill bara ha det ogjort. Önskar att det aldrig hade blivit såhär.
Att jag hade fått min andra chans. Att jag hade fått en varning.

För jag plågar mig själv varenda jävla dag genom att tänka på det.
Dom ljusa stunderna blir fler och fler, men ibland vill jag bara gömma mig.
Jag kan inte prata med någon längre för jag vill inte att folk ska tröttna på mig,
men jag önskar bara att någon kunde hjälpa mig, för jag vill inte längre.

Det är jag som plågas, inte han, inte du som sitter och läser det här. Det är jag.
Jag plågar mig själv.

Jag vill bara kunna säga hur mycket jag saknar honom och att allting ska bli bra.
Men det fungerar inte så, det går inte ens att prata med honom.

Jag vet att jag inte är ensam, men idag är jag den ensammast människan på jorden.

Jag blev jävligt sugen på apelsin... Tror ni jag lyckas övertala Björn att köpa en på vägen hem om jag skyller på att det är våran ett års dag?

Ibland känner man verkligen att man inte orkar.
Livet är inte roligt HELA tiden!
Det är dags att vakna upp och ta tag i saker utan fniss och dryghet.
ANSVAR kallas det vi ska ta.
Hur fan ska det gå i livet annars?

Faaan...
Jag sa till mamma att när räkningen från Ågrens hade kommit hem skulle hon säga till mig direkt. Har hon gjort det?
Neeeej... Så nu måste vi ha betalt dom innan den 10/1... Och vi har inte ens fakturerat för jobben vi gjort än.. jippie..
Dessutom åker jag till Dubai så det här är verkligen INTE vad jag behöver just nu. Måste jobba så mycket som möjligt för att ha råd med det vi ska betala för resan.

Imorgon börjar skolan, bläää på det.
Björn är på dans ikväll och kommer hem vid typ 12, jag sa att jag skulle ligga och sova då.
Har jag duschat och sånt och är redo för sängen nu? Nej. Istället sitter jag här och klagar.

NU RÄCKER DET!