Jag fortsätter med min kretativa sida, här kan jag gömma mig och låta min tankar vandra hur som hellst.
Går dagen inlägg blev ett fjasko, dåligt skrivet och väldigt underliga meningar. Men ibland måste det få bli så också.
Jag gjorde bort mig igår, sa dumma ord som aldrig borde fått komma ut och nu är jag besviken på mig själv.
Jag vill ta tillbaka allt, försvinna ner i det just nu, kalla jordskalet, gärna kunna tjuvkika på folket ovanför mig. För jag är under er, jag är den pölen som jag själv trampar på om och om igen och jag tror aldrig att det kommer förändras. Någonting jag har lärt mig, är att aldrig - aldrig lita på någon. Blir man sårad är det värre än när man försöker skydda sig själv.
Jag vill att mitt år ska bli bra, det fick en jävla bra start, sen gick det segt, bakslag och nu hoppas jag att det går mot det bättre, jag är så less på att tycka synd om mig själv. Det är här man måste stå och balansera på ett ben, antingen tar man ett kliv mot riktningen och berättar precis allting för någon man tror man kan lita på, man riskerar att förlora allt, men samtidigt vinna, vinna en känsla som inte går att beskriva. Eller så klivar man ett steg bakom, gömmer sig bakom sitt skal och hoppas att ingen ska hitta en och fråga hur det är.
Jag känner att jag alltid gör samma misstag, jag berättar allt, utan att ens tänka igenom det först, det är där jag förlorar och ångrar mig i efterhand, varför sa jag det, varför gjorde jag det. Ibland önskar jag att jag var ner försiktigt.

Ursch, jag klagar alldeles för mycket nu för tiden. Men vart försvann min livsgnista? Jag efterlyser den med stort behov.

/newbie