En snabb nattbloggning bjuder jag på, inte för att jag riktigt har kommit på vad den patetiskt nog ska innehålla denna gång... Tur att Kent texter ger en lite insperation.
Att bli irreterad på folk som bara velar, det är något jag lätt blir, jag får nästan utbrott på folk, som ger ifrån sig falska uttalanden, låtssas bry sig om en och påstår massa idiotiska saker.

Jag är less på alla falska förhoppningar
Jag är less på att du inte tar mig seriöst
Jag är less på att bli jävlad med
Jag är less på att du är helt störd
Jag är less på dig

Och mer blir jag, ju mer du fortsätter,
säger att det inte är något, skyller på allt annat.
Säg att allt ska bli bra istället,
säg att jag är mer värd än alla andra,
säg att jag är din värld,
säg att du vet allt,
 säg att jag är allt.

Söndags plågor, med ångest, glada miner och massa sarkastiska uttalande. Jag borde lägga band på mig själv, jag borde kunna ta kontroll över mig själv, men det är svårt, alldeles för svårt.
Jag börjar tro jag lider av tvångstankar, klarar verkligen inte vissa saker, dom står imot, gör jag dom är det fel, så jävla fel. Men trots att jag inte gör något, blir det fel, allt jag rör vid blir fel, allt jag ser blir fel i mina ögon. Allt som finns i närheter blir fel. Jag borde buras in, tänk er, en folksamling som betalar för att se personen som det är något fel med. En misslyckad person, men ack så många misslyckade personer finns det redan.
 Bura in alla politiker som gjort fel, vi skulle kunna ha ett helt zoo, men ärligt. Jag bryr mig inte om politik, det är ändå ingen skillnad, förrän man blir vuxen.
Då är det skatten som ska in, och det ena efter det andra. Så att det kan suga musten ur en och varenda öre man sparar, försvinner. Sen dör man, fattig och ensam. Trots att politikerna lovar att vara ens vän. Jag har aldrig sett en politiker sitta vid en normal döende människas sida. Vart tog mänskligheten vägen?

En massa söndags random borde det här inlägget heta.
Jag ska nog finslipa det.

/newbie