Nu sitter jag här ikväll, med pepparkakor och mjöl  (Ja riktigt jäkla onyttigt, men det är det värt!) och ett dumt leende på läpparna.
Jag känner att jag har fått kontroll över mitt liv igen, efter min svacka jag hade förra veckan. Jag kände mig riktigt låg med presentationsångest och jag mådde bara sämre och sämre. Gav upp och sket i allt.
Men nu ska det bli annorlunda. För jag har haft min svacka nu, när man bara är skoltrött och och allmänt sur och less på livet. Då det känns som att alla stå och stirrar en i ansiktet och säger: VARFÖR GÖR DU SÅ HÄR!?
Just då hade jag inget svar på den frågan, men idag kan jag rent ut sagt säga att jag gjorde det för min egen skull.
Ibland får man ha dåliga perioder då allt känns skit och man ska inte behöva skämmas över det.

Men att krackelera totalt, känna att du inte duger någonting till och veta att du halkar efter i skolan - när du väl verkligen ligger på botten av allt. Det är då man bara kan se på allt och känna "Det kan inte bli värre än så här, jag kan bara jobba mig uppåt". Ibland behövs det bara en person som säger det till en, som en väckarklocka att bara få en att försöka komma till där man en gång var. För ibland ta energin slut och hur länge kan man då gå på reservtanken?

/grassmonkey