Känner ni hur den plötsligt kommer krypande , smyger sig på dig och lägger sig som ett tunnt täcke på din själ.
Den trycker dig neråt och du upptar din ångest, för allt du gjort, och du får tankar som du för längesen har tryckt undan.
Ändå finns som där, dom kommer för att du väl släpper förbi dom och du ser dom som en nödlösning för att ens ha något att tänka på.
Man kan väl inte sitta med ett tomt huvud?

Jag har ångest över att jag alltid ska släppa in folk i mitt hjärta allt för snabbt, trots att jag vet att det är fel. Jag vill tro att alla människor är goda och vill mig väl, när dom i själva verket bara leker runt, kollar läget liksom.

Jag undrar när man ska sluta få skit för att man öppnar upp sitt hjärta. När man känner att jag äntligen kan lite på någon som inte är där för att röra om och sedan lämna mig som en trasig docka.
För ja, i min drömvärld, där lever jag mitt perfekta liv och mitt liv. Där vill jag gärna stanna, inte bli utdragen av någon gång på gång. Jag vill inte bli någon som stänger ute mina känslor, rädd för att bli sårad, men jag vill inte framstå som den humoristiska som inte kan ta saker på allvar.
Jag vill inte vara allt, men jag vill vara någon.

Kan du tänka dig att kliva ut ur din egen kropp och ställa dig och se på när ditt liv flyter förbi.
Se dig själv begå alla misstag men samtidigt leva med glädjen du stöter på.
Kunna leva med nuet och inte se tillbaka på det du gjort som något hemskt.
Utan vara den du är och ta alla för dom de är.

Det är den person jag vill vara.

Jag hatar söndagar...

/grassmonkey