Mitt liv betyder för mycket för mig. För mycket för att jag ska kunna bry mig om det. För i mitt liv, så är min värld och i min värld, det är där jag bor. Jag bor där jämt. Det är min drömvärld. Där inget någonsin kan hota mig eller göra mig illa, det är min egna lilla bubbla där allting flyter på.
Men ibland kommer det sig att min bubblar blir petad på, av just fel person och då spricker den.
Jag kan då falla djupt. Till en annan värld som jag inte vill ska existera. Det är mitt riktiga liv, det som jag har förträngt, där inget är bra och jag börjar se saker som jag skulle sett för flera år sen. Plötsligt blir jag sårbar och utsatt, då tar jag till mina dolda känslor, dom spelade känslorna som får mig att verka försvarslös. Jag spelar ut min martyrhet och på den kommer jag långt.
Och jag lovar, när jag inte längre kan leva på min martyrhet, då kommer jag antingen vara död - eller så har jag förstått mitt liv.

---

Musiken, åh min älskade musik.
Har ni tänkt på hur personlig eran musiksmak är?
När någon klankar på den så är det som ett slag, för det är ens egna grej. Det är den man älskar, drömmer sig bort med och mår bra med.
Vem skulle vilja leva utan musik? När man väl upplevt det så blir det ens personlighet.
Jag kan känna hur jag försvinner in i min musik, som en trans kan den ta mig till en plats där jag är lycklig.
Kränkt, är det rätta ordet jag har när någon angriper min musik, för det är den som tar mig igenom dagarna. Dagar då inget annat verkar hjälpa. Den speglar mig själv och den jag är. Även om jag bara kanske är den personen för tillfället, men jag är hellre lycklig än olycklig.
Snälla - döda inte våra personligheter.

/grassmonkey