Att man inte kan låta bli att älska när man blir satt i pinsamma situationer när man bara vill sjunka igenom marken.
Situationer som är så självklara för den andra personen man är med, men man själv känner sig totalt utstirrad och helt bortkommen.
Är det inte underbart att det är i dom lägen personerna som är runt omkring en, egentligen inte bryr sig, klart dom är nyfiken och kollar vem det är om man inte sett personen förut, men mer orkar dom flesta människorna inte bry sig om.
Om dom då har så mycket tid att dom bestämmer sig för att dömma den nya, får dom ju tusan skylla sig själv som orkar ödsla tid på det. Men då har man inte mycket annat för sig heller.

Det jag blir riktigt trött på mig själv för, som jag vet är sant, är att jag tror att vart jag än kommer är jag nerdömd, jag kan inte tänka mig att människor skulle kunna ha positiva tankar om mig, utan att dom direkt känner att jag är en tråkigt, grå och helt ointressant männinska.
Jag är inte mig själv, utan har mina föruppfattade meningar och vågar inte alls uttrycka mig som jag borde.
Det är helt sjukt att man låter sig påverkas så mycket bara för man måste veta vad folk tycker om en.

Jag har lovat mig själv att inte låta mig påverkas av andra människor, att inte bry mig längre, för jag är stolt över den jag är och det tänker jag fortsätta vara.