Vi lever i en värld där vi ständigt är under presentationskrav, ångest och måsten. Men vi har bara oss själva att skylla på för allt som händer.
Visst, vi tror nog innest inne alla på ödet och var det ska tillföra oss, men om vi tänker efter så när vi väl ligger där på dödsbädden, är vi så ensama man bara kan bli.
Folk kommer gå runt oss och sörja innan vi ens har dött istället för att njuta av den tiden vi har kvar.

Men tänkt då att det är vårat humör som styr allt och den som styr över hur vi ska må, det är också vi själva.
Den dagen vi är som surast, grinigast eller mest hatisk mot världen så är det bara vi som kan ändra på det.
Vi kommer säkert inse att dom mintuerna vi surade över att datorn inte startade nog snabbt eller att maten brändes vid, det är sådana ögonblick vi kommer att tänka på att dom var helt onödiga.

Men jag tror även att vi människor behöver få ha utlopp för våra känslor om vi vill känna oss nere, sura eller deprimerade en dag så måste vi få ha såna dagar också, vi kan inte räkna med att vi ska leva i en glädje i all evighet.

Det kanske är som en forskare sa: Vi människor kan bara vara lyckliga i 3månader, sedan måste vi börja om.

Men om det är så, så ska jag banne mig vara glad i mina tre månader.