Igår pratade jag med min kompis, hans mamma har under längre tid haft cancer som spridit sig runt i kroppen.
I måndags fick jag ett sms där det stod att han mamma troligtvis inte skulle vakna upp, och senare under kvällen fick jag ett där det stod att allt var över.

Kan ni tänker er den känslan, att sitta på sjukhuset och sakta se hur din mamma eller pappa för den delan, långsamt försvinner framför ögonen på er.
Att aldrig mer få se dom vid livet, dom som tog er till livet och har älskat er under hela deras liv.
Hur mycket man ska ångra sig för dom tankarna man tänkt och orden man sagt till sina föräldrar.
Alla onödiga små bråk som uppstår, bara för att man själv är för envis att medge att man faktiskt har fel.

I den andra delen av den är situationen finns hans mormor. Hon är fortfarande vid liv.
Tänk er att förlora erat barn, som ni älskat genom hela denns liv, som du tog till världen.

Jag vet inte vad som är värst, jag har inga egna barn, men är det värre att ens föräldrar försvinner - allt för tidigt, eller att förlora sitt barn - allt för tidigt?

Det är en helt del känslor insatta, jag har inga av mina mor eller far - föräldrar kvar, och från ena synvinkeln så kan man säga att det inte är sammasak som att förlora en föräldrer eller barn.
Men det tror jag. Jag tror sorg bara är av ett slag, sedan spelar det ingen roll hur närastående man är, man låter dom som är närmast visa känslorna mest, medans man pressar tillbaka sina egna lite, för att inte vara ivägen, medans man samtidigt kan känna hur det gnager inom en.

Poängen som jag egentligen vill komma till är att även om man lovar sig att aldrig mer bråka med sin föräldrar så är det omöjligt att undankomma. Det hör till det naturliga. Sen finns det bråk som leder till något större..
Men det är en helt annan historia.