Jag känner mig som någon typ av bortglömd nallebjörn som ungen inte längre vill ha.
Och mitt humör går verkligen upp och ner...
Jag drömmer hela tiden om att allt bli bra, hela jävla tiden, varje natt, så är det alltid någonting som gör det bra, och det är så verkligt, så när jag väl vaknar upp vill jag egentligen bara försvinna ner under jorden.

Jag önskar jag bara hade magiska krafter som fick mig att kunna göra allt bra igen.
Något som får alla mina funderingar att bli svar, eller något som kan få mig att radera allt.
För det är det jag måste göra, jag måste tänka mig det värsta möjliga.
Men mitt hjärta säger: Ge inte upp och min hjärna säger: Jo ge upp.

Jag är just nu rädd att bara göra något som blir ett ännu större fel.


Och till er mina vänner: Älska mig mest då jag förtjänar det minst. För det är då jag behöver det bäst.
Jag älskar er iaf