Kvällen blev känsloladdad.
Kom hem till ett helt tomt hus ikväll, pratade med han i telefon om några småsaker bara, sedan bara brast det.
Jag grina och grina och grina och visste inte vart jag skulle ge mig.

Tillslut kunde jag ta mig samman och äntligen åka ut på stallet. Där är min fristad.

Jag fattar verkligen inte hur det kunde bli så här, jag vill nästan kräkas när jag tänker på det.

Det är dags att gå vidare