if everyone shared and swallowed their pride
Och seriöst! Jag orkar inte må mer dåligt, jag orkar inte gråta mer, jag orkar inte ens tänka längre.
Fast samtidigt är det skönt att bara få det ur sig ibland, och då har jag lärt mig att blogga är det bästa sättet.
Synd för er!
Vet ni, som vanligt har jag filosoferat för mycket och jag har nu lyckats dra ur mig dom knepiga frågorna som jag absolut inte vill ha svar på. Sånt som jag egentligen redan vet svaret på, men vill höra det ändå, trots att det gör ont.
Jag har även kommit på att jag hatar att radera människor ur mitt liv och jag hatar att bli raderad själv.
Jag skulle aldrig kunna tänka mig att bli tillsammans med honom igen, aldrig! Men samtidigt kan jag inte se honom med någon annan. Och inte så här fort, han har ju gått vidare redan. Men han har ju ingen orsak till att sörja, det var ju han själv som bestämde att det skulle ta slut. Det ska jag också göra nästa gång, jag ska dumpa, för nog fan verkar det vara enklare, man verkar ju inte ens behöva ha känslor, man behöver ju bara gömma sig ett tag och undvika personen som man sårat om det blir för påträngade, såra den lite till genom att stänga den helt ute.
Jag hatar att inte veta nånting, att vara helt utstängd!
Och jag hatar att se att han har så lätt att gå vidare, han valde trots allt mig, han visst vad han gav sig in på, han kunde väl för fan valt någon närmare innan. Jag önskar jag aldrig hade träffat honom, samtidigt som jag inte ångrar att jag gjorde det.
Och jag hatar över att det inte går över.
Kanske jag tänker för mycket på det? Kanske har jag kärat ner mig i kärleken?
Samtidigt vill jag inte ens tänka tanken att ha någon annan än.
Jag är rädd för att folk har rätt med den här cepe cirkeln, vad tror jag egentligen? Att första kärlek ska hålla tills man dör? Nej det tror jag inte, men jag önskar att han inte skulle vara så jävla självömkande.
Nej ursch, nu har jag surat till mig själv, men det kanske bara är bra.
Nu ska jag sova med min nya kamera som huvudkudde!
My heart has started to separate
/grassmonkey
come away with me
Jag har ju inte ens skrivit om hur det gick förra helgen...
Lördag: Kiamba var superfin på framhoppningen i första klassen, inne på banan blev det kaos, men vi kom runt på nått lustigt sett, 9hundradelar från placering.
I andra klassen gick framhoppningen riktigt bajs och jag var nära att flyga av, och inne på banan var min plan att göra en ritt utan så många kråksprång, in my as att jag fick som jag ville , vi kom fel på ettan, tvåan , trean , åttan , nian och tian var hon så fräck och hade tänkt stanna på, tur att det fanns lite jävlarannama i mig så jag sa till att nu ska vi hoppa.
Vi kom runt och fick en placering på 10:e plats och rosett, det är ju lite roligt att man blir placerad när man inte ens satsar , kanske det borde bli min nya taktik?
Söndag: Jag, mamma, Eva och Adrienne for till Matfors för en andra lagtävling.
I första klassen var Addis helt okej, men i andra klassen! Vilken dröm alltså! Jag var så nöjd!
Här kommer det sjuka bara, i första klassen var det en jättesnål domare och där lyckades vi knåpa ihop 57%, i andra klassen , där hon kändes såååå mycket bättre, blev vi totalt nerbedömda till 54%!!!!! - Jag har aldrig ridit henne på så låga procent!! Då blir man lite arg, men men, bättre lycka nästa gång heter det ju.
Under veckan så har jag bara ridit och ridit och ridit! På Måndagen blev det Bo , Tisdagen Adrienne, Bo och Kiamba , Kiamba och Bo på onsdagen, på torsdagen blev det ingen eftersom jag slängde upp Maria på Adrienne, ni kan ju förstå hur bra ens ridsår läker när man bara sitter på hästryggen HELA tiden , min rumpa fick iallafall vila en dag, för på fredagen blev det alla tre hästar igen.
Sen idag, Lördag blev det tävling-igen!
Kiamba kändes jättefin och jag var så nöjd med henne, lite dåliga ökningar och jag kunde ha ridit med kortare tyglar, men hon var inte rädd för domaren och gjorde allt jag bad om. Vi slutade på 174p och 58%.
Till när jag skulle rida Adrienne var jag bara glad och tänkte, nu jäklar kan ju vi bara leka lite, för vi känner ju varann, tusan heller! Inne på banan dör hon av HELT - precis sådär irreterande och vägrar springa! Och det är just på hemmaplan hon gör så! Jag blev så besviken på henne! Till nästa helg, då det är Gidhundsjö ska Addis bara lekas med i skogen! Det har jag bestämt! Jag vill ha tillbaka min glada brud! Då ska vi förövrigt debutera LA, trevligt värre.
Och vill ni höra vad jag ska göra imorgon! Jo dra på trissor , jag ska vara skrivare för en MSV B:3 , jag som aldrig skrivit ett protokoll i hela mitt liv!!!
Ha, det kommer inte sluta bra iaf!
Hm , vad ska jag mer kunna ta upp?
Jo att jag har börjat skolan kan ju vara en bra sak!
Och jag har bara gått vilse tre gånger, sen har jag upptäckt alla våra fjortisar i våran klass!
På en lektion skulle vi typ måla av varann och sedan säga sitt namn, hålla upp bilden och säga en åsikt, typ som " Jag tycker att kryp är det äckligaste som finns"
Vad säger då inte dom dumma bimbosarna?
Första: "Jag tycker att det finns för lite affärer på stan"
Andra: "Jag tycker att converse är för dyra"
Tredje: "Jag tycker att toaletterna på stan är äckliga"
- TACK VI BAD ATT FÅ VETA EN ÅSIKT! INTE VAR NI BOR ÄTER OCH SOVER!?
Som tur var räddade Marcus allt: "Jag tycker att det är onödigt att det finns tre hårsalonger på varje gata i stan"
På tal om hårsalonger, kan jag ju berätta för er att jag var och klippte mig igår, och blev blond!
Fast min beskrivning är mer att jag ser ut som en dum blondin som blivit pissad på!
(Bevis på det kommer senare)
Och imorrn mina damer och herrar så kommer min kamera! En Konic Minolta Dimage A1! :)
/grassmonkey
i loved you first
Idag ska ni få höra massa posetiva saker från mig! Nästan iaf!
Dagen började med att jag klev upp aptidigt och skulle hjälpa far att flytta, vi sprang upp och ner i lägenheten och körde tre lass till skogsgatan från 8-tiden till fram imot 5-tiden.
Jag var riktigt arg på min bror efter vi var klar, eftersom han hade lovat att jag skulle få LÅNA hans säng, men nu tog han visst tillbaka sitt löfte och sa att han aldrig hade sagt något sådant - YEAH RIGHT!
Efter vi kört alla möbler körde far ut mig till stallet och jag hittade inte min nyckel så jag fick bulta upp mitt lås och det kändes ju trevligt.
Jag började med att leka lite stallvärdinna, eftersom dom som egentligen var, red på lektion så jag fick dela ut hästar.
Därefter red jag Kiamba och vi tränade mycket på att gasa och bromsa, hon gasade nästan bättre.
Ni skulle sett henne igår när vi skulle hoppa, det gick jäkligt fort kan jag säga, men en bana på 1m knep vi i den farten iallafall, trots att jag red bajs från början.
Hur som hellst, efter Kiamba blev det Bosse's tur och han sprang himla fort och tyckte att det var så skojigt, för han trodde ju att det var han som skulle få tävla, dock var inte sanningen så.
Vi red både lite ute på plan och i ridhuset och hoppsan hejsan vilka ökningar han har börjat få nu, dock tror jag dom blir ännu bättre när han får skor på fötterna.
Efter Bosse's tur var det dags för Adrienne, vi bråkade som aldrig förr och hon stod lite på bakbenen , men ja vann iallafall , trots att jag motvilligt gav upp på slutet när vi gjorde en dålig halt.
Jag var döds trött efter detta, men tror ni att jag fick vila?
Inte då, jag duschade Kiamba och fixade till henne lite, under tiden kom syster till stallet, hon och E-day hade varit och tävlat i Vännäs och tro det eller ej , men dom kom hem med en blågul rosett! Grattis till dom!
När vi äntligen var klar åkte vi hem och dum som jag är sitter jag här nu, trots att jag ska upp om två timmar, men jag får skylla mig själv, för er som inte fattat , så ska jag och Kiamba tävla hoppning imorrn, vilket ska bli riktigt kul om jag bara kan rida.
Sedan har jag tävlingar med Adrienne (och lite Kiamba) fem helgen framöver, kan ju säga att jag och Adrienne sticker till Matfors på söndag också med lagen, efter dagen känns det inte så inbjudande.
Jag är lite stolt över mig själv, har hållt mig från gråten i två dagar nu, men jag är jäkligt nyfiken på massa hemligheter istället, tusan, bäst jag backar!
"Så snabbt ett liv kan gå från vackert till skit - hur kan något så vackert som kärlek, bli så fel?"
/grassmonkey
because you loved me
Gud vilken jobbig dag det känns det detta varit.
Mitt humör var verkligen SÄMST imorse och jag ville ungefär dö, sedan under dagen blev det bättre, trots att jag total dog när jag och Maria cyklad ut till stallet, ute på stallet var mitt humör på topp , vi hade teori med tävlingsgruppen och som vanligt är jag lustikurren i det hela.
Sedan red jag Bo, inomhus , eftersom han verkar ömma i hovarna av gruset ute (han har inte fått skorna än).
Vi travade för andra gången och han gick som en dröm, inte för att jag kan föreställa mig nått annat men...
Det är nog den enda hästen jag aldrig varit arg på efter jag ridit, aldrig besviken på honom eller något, han är min enda dröm.
Nu tillbaka till verkligheten, jag kom hem och hurmöret var fortfarande på topp, sen VIPS - POFF - PANG , så slog det om och jag mår skit - IGEN !
Jag orkar verkligen inte vara deppig , orkar inte gråta , jag tror fan inte jag orkar nått och det är ungefär som jag sitter och väntar på att jag ska få tillbaka kärleken, inte fan får man det av att sitta och deppa och tro det eller ej , min hjärna väntar FORTFARANDE på en förklaring till VARFÖR , trots att jag hört orsaken tusen gånger, det är som att min hjärna och mitt hjärta inte vill tro på det. Kanske för att det gör för ont?
Just nu kan jag inte ens tänka på att någonsin gå vidare och älska någon annan, och ännu mindre tänka sig personen älska någon annan.
Det känns så plastigt just nu, löjligt liksom, jag hade velat haft ett ordentligt avslut , sparkat i avslutet - tack hej.
Jag har filosoferat på om det gör ondare ju längre man är tillsammans med någon?
Är det nån större smärtgräns för dom som skiljer sig, eller för dom som bara varit tillsammans i kanske några månader?
Jag personligen, tror att det gör lika ont, men att man kommer ha mer minnen, men den man levt längre med.
Om ni vill veta något intressant, så har jag börjat sova i min säng igen, ballt va? Men såklart får tv:n stå på hela tiden , ingen musik på nätterna längre.
Om jag får gå tillbaka till det jag snackat om tidigare, så kan jag kanske förklara hur jag känner ännu bättre, iochförsig tror jag bara att det är mig själv jag försöker förklara allt detta för, men det verkar lättare att förstå när jag läser det.
Jag trodde aldrig jag skulle klara distans faktist, och jag trodde jag inte älskade honom lika mycket som jag gjorde, jag börjar nästan tro att jag blev beroende?
Jag såg alla gånger vi sågs som roligare än kanske om man hade träffats varje dag, visst det var mycket jag hade velat att han skulle varit med på, men samtidigt, jag såg alla tillfällen som mer speciella.
Vet ni, jag tror på ödet och det här kändes väldigt speciellt, hur vi möttes, liksom av en slump.
FAN vet ni ! Jag tror jag har kommit på varför det känns så fel att det tog slut.
Jag ser inte avståndet som en riktig jävla orsak, det var ju inget fel på vårat förhållande, förutom att vi bodde långt ifrån varann, vi bråkade aldrig, hade alltid kul och litade på varann.... det är nog det som jag har så svårt att förstå, det var inget som var fel, jag hade lättare förstått om man börjat älska någon annan , varit otrogen eller något, men av INGENTING egentligen, för iallafall jag tror ju på det bästa och vet att det skulle gått att lösa.
Fan , nu gråter jag igen, det är bara så jävla svårt att gå vidare, men jag ska lyckas.
Jag kan berätta för er att Bosse är min livsstyrka just nu, utan honom skulle jag dö, och det är på fläcken. Han har alltid ställt upp och är alltid glad, där vet jag att det är kärlek som jag inte tänker ge upp iallafall.
...jag hatar att höra när du säger att du "älskade" mig verkligen, betydde jag verkligen så lite, men samtidigt så mycket?
/grassmonkey
mirakel ?
Vet ni , jag trodde aldrig att jag skulle kunna skriva öppet i en blogg på internet hur livet egentligen låg till.
Jag menar, vem som helst kan läsa det, men egentligen gör det ju inte ett skit eftersom det inte kan bli mycket värre.
Har ni nån gång tänkt på hur deperimerad vädret kan göra en? Idag skulle jag egentligen ha jobbat, men eftersom jag sover på soffan nu för tiden (fråga inte varför), så vaknade jag såklart och hade förbannat ont i nacken.
Jag gick och la mig i mitt rum istället och nästa gång jag vaknar ser jag genom gardinera att det är skitväder, jag tittar ut och gissa om jag inte har rätt.
Disigt, grått och trist, det som är lite läskigt är väl att jag drömde om att det skulle börja snöa snart, inte för att jag skulle bli förvånad.
Jag var iallafall ut på stallet igår och tittade till Adrienne, hon verkade må bättre så jag ska rida henne senare så får vi se, Bosse fick vila, jag tror inte han dog av det precis.
Nej nu ska jag gå och be om ett mirakel att det ska kännas lite bättre, och under tiden det miraklet sker ska jag kolla på Två och en halv män.
/grassmonkey
i'm not feeling good
Lyckligare än någonsin åker man hem från Köping och vet att man ska träffas helgen efter, Adde lanar hela helgen och min far berättar att vi inte ska åka till Sthlm och jag får reda på att jag ska få ta hand om Bo , så jag säger "Skitsamma, jag kanske kan säga att vi kan träffas helgen efter" , YEAH RIGHT ! För i helvete att turen ska vara på min sida , samma dag som jag tänkt föreslå det kommer slaget , det tar slut , han orkar inte med avståndet och jag kan säga er att mitt liv rasade verkligen samman.
Ni som har varit med om det, vet precis vad jag talar om.
Att tänka tanken på att gå vidare finns inte , tiden står helt stilla och man vill se allt som ett skämt , jag tror jag fortfarande ser det som ett skämt och vill att allt ska bli som vanligt , att detta dåligt spratt som får en att må så jävla dåligt ska gå över och att "dolda kameran" teamet ska kliva fram och säga att man har spelat bra.
Så enkelt är det inte. Under nästan två veckors tid så är det bara en dag jag inte gråtit på, jag har fortfarande knappt sovit i min egna säng eftersom jag tänker då alldeles för mycket, ist sover jag på soffer och i brorsans säng för att kunna se på film på datorn.
Förstår ni hur svårt det är att stänga av allt, från att ha pratat varenda dag i nästna 3månaders tid , till att knappt höra av sig, och ni ska veta att under gårdagen spårad allt ut och jag visste fan inte ens vad jag höll på med.
Man tänker på den andra 24h om dygnet , är man inte vaken och tänker , så drömmer man och det gör ont hela jävla tiden.
Jag tror inte ens jag tänkte så här mycket på honom när vi var tillsammans , det är nästan mer nu , och jag hatar att jag är känslig och har svårt för att gå vidare , jag hatar att jag lever i min drömvärld i hopp om att allt ska bli som det var förut, men i sånnafall skulle jag gärna önska att jag kunde bo i Sidensjö igen och vara 6år gammal , då det var mitt liv.
I samtidigt mitt i detta helvete så ska vi flytta, jag vill verkligen inte längre , jag tror inte ens jag vill börja skolan längre , om det nån som kan tänka sig hjälpa mig att gräva ner mig så får ni gärna höra av er.
Om ni bara förstår hur less jag är på den här stan , så fort jag går ut gymnasiet ska jag sticka , det kan jag lovar er , jag ska dra söderut och jag vette fan om jag någonsin kommer tillbaka.
Jag önska jag kunde flytta nu , och ni förtstår nog vart , det känns hemsk att bli straffad för över vart man bor, men jag kan inte ge upp allt här nu, även om det känns så.
Det enda ljuset jag har kvar nu är faktiskt Bosse , jag håller på att få rida igång honom och han är den som ljusar upp dagarna lite, om jag inte skulle ha honom nu , tror jag faktiskt att jag skulle banga ut från det här livet och säga Game Over.
Vart är det där Dolda Kameran-teamet när jag väl behöver det?
"Du hatar honom för att han förstörde något så underbart som du aldrig förut upplevt"
/grassmonkey
