Det är svårt att vara stöttepelaren när allt faller i sär.
När man själv har varit på botten av botten och fortfarand är osäker på sitt liv.
Jag biter ihop och hoppas att detta är det jag vill, tror på det och hoppas att jag kan få tilliten och förståelsen att allt kommer bli bra, bara man ger det lite tid.
För detta med ålder, det blir jag aldrig klok på, men gör som man själv vill, går dit man vill gå, tar sina egna beslut.
Ångra allt, det kan man göra senare, men just ta chansen, hoppa från klippan, det du är rädd för, falla handlös och låta dig tas imot av någon annan, det är allt så som behövs..

Mitt år 2009 ska vara fyllt av det nya, det utflippade, det totala.
Det ska inte vara den ångesten över vad som kommer att hända.
Och det kommer börja utflippat, totalt fucking jävla utflippat.

a

/grassmonkey