Jag är inte den som är mesig, deppig eller går runt och ruttnar sönder (även fast jag varit väldigt sugen på det)..
Det är som Lisa säger, varför ber jag om ursäkt för det jag skriver?

Jag måste dessutom tacka för att uppmuntrande kommentarer, det hjälper verkligen, och just nu har jag en sån där stund då jag inte gråter ögonen ur mig, utan faktiskt inser att livet kommer gå vidare.

Jag satt nyss och skulle radera bilder på facebook, men tog bara bort en, för jag tänkte: Varför ska jag radera honom ur mitt liv? Vi är fortfarande vänner! Så jag ändrade bara lite text och tog bara bort en bild.

Nu ska jag bara försöka ge mig på att packa upp alla saker och det suger hårdare, får väl tänka i dom tankarna att jag får mer plats eller något.

Dessutom så är ni mina vänner världens bästa, även om jag inte visar att jag uppskattar er nu så gör jag det verkligen! Tack för att ni finns....