Jag hatar tystnaden.
Speciellt såna här dagar kan man nästan inte undgå att känna sig depp.
Jag har inte varit nere många dagar sen jag kastade ur mig allt.
Ibland kan jag undra om jag saknar allt, om jag skulle vilja backa tiden.

Jag saknar inte honom längre, även om jag kan sakna det vi hade.
Jag har gått vidare och skulle aldrig vända om.
Ibland kan jag känna känslan av att förlåta, men jag vet inte vad jag ska förlåta, för allt är bara platt. Det finns ingenting där längre, om vi blir vänner i framtiden eller inte skiter jag i för tillfället.
Jag vet bara att vi aldrig skulle kunna vara vänner som det är just nu, det finns inte en chans.

Men jag har fått nog av känna den känslan av att man vill vara behövd och älskad, jag är less på att våren ska vara kärlekens tid och alla ska springa runt och tro att deras förhållande är det perfekta.
För även om vi måste gräva djupt, så är ingen perfekt.

Jag tänker leva mitt 19åriga liv fullt ut - och om ni vill vara med så är det bara att hänga på!